JК
Читайте по-шведски :: Погодина Нина Евгеньевна
Страница: 20 из 160Och medan barnet oppnar dorren ropar
mannen efter det att skynda pa, for baten vantar pa stranden och de skall ro sa langt som de aldrig forut rott. Nar barnet sedan springer genom tradgarden tanker det hela tiden pa an och pa fiskarna som slar och ingen viskar till det, att det bara har atta minuter kvar att leva och att baten skall ligga dar den ligger hela den dagen och manga andra dagar.
Det ar inte langt till Larssons, det ar bara tvars over vagen, och medan barnet springer over vagen, far den lilla bla bilen in i den andra byn. Det ar en liten by med sma roda hus och nymornade manniskor5 som sitter i sina kok med kaffekoppen hojd och ser bilen rusa forbi pa andra sidan hacken med ett hogt moln av damm bakom sig. Det gar mycket fort och mannen i bilen ser popplarna och de nytjarade telegrafstolparna skymta forbi6 som graa skuggor. Det flaktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn, de ligger fint och sakert mitt pa vagen - annu. Det ar skont. att fardas alldeles ensam pa en mjuk, bred vag och ute pa slatten gar det finare. Mannen ar lycklig och stark och med hogra armbagen kanner han sin kvinnas kropp. Det ar ingen ond man. Han har brattom till havet. Han skulle inte kunna gora en geting fornar,7 men anda skall han snart doda ett barn. Medan de rusar fram mot den tredje byn, sluter flickan ater ogonen och leker att hon inte skall oppna dem forran de kan se havet och hon drommer i takt med bilens mjuka krangningar om hur blankt det skall ligga.
Ty sa obarmhartigt ar livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dodar ett barn, ar han annu lycklig och en minut innan en kvinna skriker av fasa, kan hon blunda och dromma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns foraldrar sitta i ett kok och vanta pa socker och tala om sitt barns vita tander och om en roddtur och barnet sjalvt kan stanga en grind och borja ga over en vag med nagra sockerbitar inslagna i vitt papper i hogra handen och hela denna sista minut ingenting annat se an en lang blank a med stora fiskar och en bred eka med tysta aror.
Efterat ar allting forsent. Efterat star en bla bil pa sned over vagen och en skrikande kvinna tar handen fran munnen och handen bloder. Efterat oppnar en man. en bildorr och forsoker sta pa benen fast han har ett hal av fasa inom sig. Efterat ligger nagra vita sockerbitar meningslost utstrodda i blod och grus och ett barn ligger ororligt pa magen med ansiktet hart pressat mot vagen. Efterat kommer tva bleka manniskor, som annu inte fatt dricka sitt kaffe, utspringande genom en grind och ser en syn pa vagen som de aldrig skall glomma. Ty det ar inte sant att tiden laker alla sar.
mannen efter det att skynda pa, for baten vantar pa stranden och de skall ro sa langt som de aldrig forut rott. Nar barnet sedan springer genom tradgarden tanker det hela tiden pa an och pa fiskarna som slar och ingen viskar till det, att det bara har atta minuter kvar att leva och att baten skall ligga dar den ligger hela den dagen och manga andra dagar.
Det ar inte langt till Larssons, det ar bara tvars over vagen, och medan barnet springer over vagen, far den lilla bla bilen in i den andra byn. Det ar en liten by med sma roda hus och nymornade manniskor5 som sitter i sina kok med kaffekoppen hojd och ser bilen rusa forbi pa andra sidan hacken med ett hogt moln av damm bakom sig. Det gar mycket fort och mannen i bilen ser popplarna och de nytjarade telegrafstolparna skymta forbi6 som graa skuggor. Det flaktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn, de ligger fint och sakert mitt pa vagen - annu. Det ar skont. att fardas alldeles ensam pa en mjuk, bred vag och ute pa slatten gar det finare. Mannen ar lycklig och stark och med hogra armbagen kanner han sin kvinnas kropp. Det ar ingen ond man. Han har brattom till havet. Han skulle inte kunna gora en geting fornar,7 men anda skall han snart doda ett barn. Medan de rusar fram mot den tredje byn, sluter flickan ater ogonen och leker att hon inte skall oppna dem forran de kan se havet och hon drommer i takt med bilens mjuka krangningar om hur blankt det skall ligga.
Ty sa obarmhartigt ar livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dodar ett barn, ar han annu lycklig och en minut innan en kvinna skriker av fasa, kan hon blunda och dromma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns foraldrar sitta i ett kok och vanta pa socker och tala om sitt barns vita tander och om en roddtur och barnet sjalvt kan stanga en grind och borja ga over en vag med nagra sockerbitar inslagna i vitt papper i hogra handen och hela denna sista minut ingenting annat se an en lang blank a med stora fiskar och en bred eka med tysta aror.
Efterat ar allting forsent. Efterat star en bla bil pa sned over vagen och en skrikande kvinna tar handen fran munnen och handen bloder. Efterat oppnar en man. en bildorr och forsoker sta pa benen fast han har ett hal av fasa inom sig. Efterat ligger nagra vita sockerbitar meningslost utstrodda i blod och grus och ett barn ligger ororligt pa magen med ansiktet hart pressat mot vagen. Efterat kommer tva bleka manniskor, som annu inte fatt dricka sitt kaffe, utspringande genom en grind och ser en syn pa vagen som de aldrig skall glomma. Ty det ar inte sant att tiden laker alla sar.