JК
Читайте по-шведски :: Погодина Нина Евгеньевна
Страница: 69 из 160Han var grov och valdig i kroppen och ansiktet med de tjocka och liksom utatvikta, skrynkliga lapparna var fullt med stora arr och hade ett ratt och vilt uttryck, ogonen pa honom var tunga och blodsprangda och alldeles gulaktiga. Jag hade aldrig sett nagot som fyllt mig med en sadan skrack.
Ingen halsade. Kvinnan stallde sig vid spisen och stotte hart i branderna sa att gnistorna slog upp. Mannen som forst sneglade at oss ett slag vande sig sen ocksa undan.
Mor stannade innanfor dorren och borjade odmjukt be dem om nagonting - det gallde ju mig, kunde jag forsta, men annars forstod jag inte mycket av det, vad det val var hon mente. Om och om igen sade hon att det fanns ju ett medel, ifall det bara var sa att de ville.
Ingen svarade nagonting.
Hon sag sa arm och elandig ut dar hon stod att jag tyckte man inte kunde neka henne nagonting. Men de inte ens vande sig om. Det var som vi inte hade funnits darinne engang.
Bara mor talade hela tiden, mer och mer bevekande och bonfallande, med tonlos och fortvivlad rost. Det var forfarligt synd om henne, hon sa att jag var hennes enda barn och tararna kom i ogonen pa henne.
Till sist stod hon bara och grat - det liksom tjanade ingenting till.
Jag tyckte allting var sa hemskt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, jag gick bort till barnen som klamt in sig i ett horn. Vi tittade forskramda pa varandra. Till sist satte vi oss ihop pa banken dar utefter vaggen, for vi var sa utmattade att vi inte orkade sta langre.
En lang stund satt vi dar i den hemska tystnaden. Plotsligt horde jag mannens rost och ryckte till. Han stod och sag bort pa oss, men det var mig han mente.
- Ga med! sade han.
Darrande smog jag fram och nar han gick ut vagade jag inte annat an folja honom. Och mor kom forresten ocksa med. Kvinnan vande sig om darinne. Tvi! spottade hon efter henne.
Men mannen och jag gick ensamma nerat en val upptrampad gangstig som forde in i en liten bjorkhage bredvid huset. Det var konstigt att ga med honom och jag holl mig lite ifran hela tiden. Men vi blev.ju likval mer bekanta med varandra av att ga sa. Dar var en kalla mitt inne i dungen - val deras brunn, for det fanns ett oskar dar. Han lade sig ner pa kna vid kanten och tog handen full av det klara vattnet. - Drick! sade han.
Det var inte svart att se att han inget ont ville mig med
det. Jag gjorde garna som han sa och var inte alls radd. Man kunde tro att han skulle synas allra mest skrammande sa nara inpa, men sa var det inte utan han verkade mildare och mer lik vanliga manskor20 i stallet. Han lag och sag pa mig med den tunga blodsprangda blicken och jag minns att jag tankte att han var visst inte lycklig han heller. Tre ganger lat han mig gora det.
Ingen halsade. Kvinnan stallde sig vid spisen och stotte hart i branderna sa att gnistorna slog upp. Mannen som forst sneglade at oss ett slag vande sig sen ocksa undan.
Mor stannade innanfor dorren och borjade odmjukt be dem om nagonting - det gallde ju mig, kunde jag forsta, men annars forstod jag inte mycket av det, vad det val var hon mente. Om och om igen sade hon att det fanns ju ett medel, ifall det bara var sa att de ville.
Ingen svarade nagonting.
Hon sag sa arm och elandig ut dar hon stod att jag tyckte man inte kunde neka henne nagonting. Men de inte ens vande sig om. Det var som vi inte hade funnits darinne engang.
Bara mor talade hela tiden, mer och mer bevekande och bonfallande, med tonlos och fortvivlad rost. Det var forfarligt synd om henne, hon sa att jag var hennes enda barn och tararna kom i ogonen pa henne.
Till sist stod hon bara och grat - det liksom tjanade ingenting till.
Jag tyckte allting var sa hemskt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, jag gick bort till barnen som klamt in sig i ett horn. Vi tittade forskramda pa varandra. Till sist satte vi oss ihop pa banken dar utefter vaggen, for vi var sa utmattade att vi inte orkade sta langre.
En lang stund satt vi dar i den hemska tystnaden. Plotsligt horde jag mannens rost och ryckte till. Han stod och sag bort pa oss, men det var mig han mente.
- Ga med! sade han.
Darrande smog jag fram och nar han gick ut vagade jag inte annat an folja honom. Och mor kom forresten ocksa med. Kvinnan vande sig om darinne. Tvi! spottade hon efter henne.
Men mannen och jag gick ensamma nerat en val upptrampad gangstig som forde in i en liten bjorkhage bredvid huset. Det var konstigt att ga med honom och jag holl mig lite ifran hela tiden. Men vi blev.ju likval mer bekanta med varandra av att ga sa. Dar var en kalla mitt inne i dungen - val deras brunn, for det fanns ett oskar dar. Han lade sig ner pa kna vid kanten och tog handen full av det klara vattnet. - Drick! sade han.
Det var inte svart att se att han inget ont ville mig med
det. Jag gjorde garna som han sa och var inte alls radd. Man kunde tro att han skulle synas allra mest skrammande sa nara inpa, men sa var det inte utan han verkade mildare och mer lik vanliga manskor20 i stallet. Han lag och sag pa mig med den tunga blodsprangda blicken och jag minns att jag tankte att han var visst inte lycklig han heller. Tre ganger lat han mig gora det.