JК
Читайте по-шведски :: Погодина Нина Евгеньевна
Страница: 67 из 160Gickoch stallde sig vid spisen och rorde ett slag i en gryta hon hade pa.
- Vems unge ar du? fragade hon efter en stund och strok sig over munnen som hade nagot ont over sig, tyckte jag, nar hon sade det.
Jag svarade att jag var Kristoffers i Vala,11 for sa var min fars namn.
- Jassa.
Barnen stod alldeles stela, med vild och forskramd blick som stirrade ratt ut,
Hon fortsatte med sitt. Men nar hon var fardig drog hon at sig en pall och tog mig upp i knat. Strok mig ett slag over haret.
- Sa ja... sade hon, och hon betraktade mig lange noga. - - Det ar bast jag gar med dig till de dina, tillade
hon.
Hon gjorde sig i ordning, tog pa sig en annan kjortel och en besynnerlig hatta som jag aldrig sett nagon kvinna bara. Och vi begav oss pa vag.
- Ar det har ni halls och leker, sade hon nar vi kom i skogen. Och hon talte12 ocksa annars lite med mig ibland medan vi gick. Nar hon markte jag var angslig tog hon mig i hand.
Jag forstod ingenting och vagade ingenting fraga.
Da vi kom uppfor backen darhemma stortade mor ut pa forstutrappan, hon var alldeles vit, jag hade aldrig sett henne sadan forr.
- Vad har du med mitt barn a gora!13 Slapp ungen, sager jag! Slapp honom, ditt orena byke!14
Hon slappte mig hastigt, ansiktet forvreds pa henne, hon blev som ett jagat djur.
- Vad har du gjort med ungen min!
- Han var dar inne hos oss...
- Har ni lockat honom in i ditt besmittade hus! skrek min mor.
- Det har jag inte. Han kom dar sjalv, ska jag saga dig. Och da han kom nar svardet15 och rakade rora vid det sa suckade och snyftade dar i det.
Mor sag osakert och angslat at mig med sina upphettade ogon.
- Du vet val vad det betyder, kan jag tro.
- Nej... det vet jag inte.
- Att han ska do for bodelssvard engang.16
Mor gav till ett halvkvavt skri och stirrade pa mig, hon
var likblek och lapparna skalvde, men hon svarade inte ett
ord.
- Jag mente det var valbetankt att saga dig det, men jag ser du ar vred i stallet.
- Har har du skarnet ditt, och oss skall du inte hora av forran den stunden blir, efter det ar sa du vill!17
Och hon vande sig vrett om och gick sin vag.
Mor tog darrande efter mig, slot mig intill sig och kysste mig - men blicken var alldeles stel och frammande. Nar hon fatt in mig i huset stortade hon ut, jag sag hon sprang over falten och ropade.
Hon och far kom tillbaka tysta och betryckta.
- Vems unge ar du? fragade hon efter en stund och strok sig over munnen som hade nagot ont over sig, tyckte jag, nar hon sade det.
Jag svarade att jag var Kristoffers i Vala,11 for sa var min fars namn.
- Jassa.
Barnen stod alldeles stela, med vild och forskramd blick som stirrade ratt ut,
Hon fortsatte med sitt. Men nar hon var fardig drog hon at sig en pall och tog mig upp i knat. Strok mig ett slag over haret.
- Sa ja... sade hon, och hon betraktade mig lange noga. - - Det ar bast jag gar med dig till de dina, tillade
hon.
Hon gjorde sig i ordning, tog pa sig en annan kjortel och en besynnerlig hatta som jag aldrig sett nagon kvinna bara. Och vi begav oss pa vag.
- Ar det har ni halls och leker, sade hon nar vi kom i skogen. Och hon talte12 ocksa annars lite med mig ibland medan vi gick. Nar hon markte jag var angslig tog hon mig i hand.
Jag forstod ingenting och vagade ingenting fraga.
Da vi kom uppfor backen darhemma stortade mor ut pa forstutrappan, hon var alldeles vit, jag hade aldrig sett henne sadan forr.
- Vad har du med mitt barn a gora!13 Slapp ungen, sager jag! Slapp honom, ditt orena byke!14
Hon slappte mig hastigt, ansiktet forvreds pa henne, hon blev som ett jagat djur.
- Vad har du gjort med ungen min!
- Han var dar inne hos oss...
- Har ni lockat honom in i ditt besmittade hus! skrek min mor.
- Det har jag inte. Han kom dar sjalv, ska jag saga dig. Och da han kom nar svardet15 och rakade rora vid det sa suckade och snyftade dar i det.
Mor sag osakert och angslat at mig med sina upphettade ogon.
- Du vet val vad det betyder, kan jag tro.
- Nej... det vet jag inte.
- Att han ska do for bodelssvard engang.16
Mor gav till ett halvkvavt skri och stirrade pa mig, hon
var likblek och lapparna skalvde, men hon svarade inte ett
ord.
- Jag mente det var valbetankt att saga dig det, men jag ser du ar vred i stallet.
- Har har du skarnet ditt, och oss skall du inte hora av forran den stunden blir, efter det ar sa du vill!17
Och hon vande sig vrett om och gick sin vag.
Mor tog darrande efter mig, slot mig intill sig och kysste mig - men blicken var alldeles stel och frammande. Nar hon fatt in mig i huset stortade hon ut, jag sag hon sprang over falten och ropade.
Hon och far kom tillbaka tysta och betryckta.