JК
Читайте по-шведски :: Погодина Нина Евгеньевна
Страница: 9 из 160Hon kunde inte fatta hur hon kunnat vara sa lycklig nyss, sa saker, sa smyckad av tecken pa hans karlek. Snart borjade hon emellertid att forsta. Ah! Var det inte sa att nar andra sag pa henne stod hon aldrig ensam: han var narvarande hos henne. Ja, bara han kunde se henne som hon var, ensam, isolerad. Bara han nadde med sin blick in till hennes allra innersta. Och nu kom den svaraste av alla fragor till henne. Vem ar jag eftersom han alskar just mig? Hon maste ju aga nagot alldeles utomordentligt. Vad var det? Hur sag det ut?
Kanske han upptackt att han valt fel, att han forblindats av nagot, att hon saknade det han forst trott att hon agt? - Da sa han antligen nagot sen han harsklat sig upder modor och besvar.
- Vart vill du vi ska ga?
- Dit du vill, sa hon och sag hastigt pa honom.
Forst nu reflekterade hon over att han inte tagit pa sig studentmossan.le Inte heller kappen med silverknoppen bar han i handen. Han gick barhuvad och det blonda haret hade blivit latt fuktigt.
- Det duggar, sa han.
- Det ar bara som nastan osynlig dimma, sa hon och kande att hon inte fick grata: inte sa att det syntes, osynligt som detta regn.
Hur kunde han vara sa langt bort ifran henne nar han gick henne sa nara?
- Ska vi inte ga upp pa berget i alla fall?
Hon nickade.
Dar hade de funnit varann for inte sa lange sen. Skulle
de inte upptacka att de annu stod varann nara, tatt nara, nar de aterfann de kara stallena?
De gick genom stan. Skogen borjade mota dem i mjuka grona massor som flot i vag pa vag17 upp mot bergkammens disiga kontur...
De vandrade in i skogen. Traden lyfte upp horisonten till en bagaroppning18 ovanfor deras huvud, till en flytande skiva av ljusgra himmel...
Da stannade han. Himlen holl sin vita vinge stilla. Stammarna slot in dem i ett reserverat och skyddat rum. Glantljus och skogsmorker foll over deras kroppar och ansikten. Hon blundade, kande att det inte fick finnas nagot annat rum an detta: motets isolerande punkt. Han tog hennes hander. De stod med taspetsarna riktade mot varann. Nu blundade ocksa han och kysste henne forsiktigt under hogra ogat. De stod lange blundande kind mot kind. De trevade millimeterforsiktigt i varandras kanslor: som blinda i ett obekant rum.
- Linnea!
- Dan!
Varsamt oppnade de sina ogon men bara for att sluta dem haftigt och motas i kyssen mun mot mun. Sen slappte han hennes hander men bara for att lagga sina pa hennes axlar. Hon lyfte upp sina hander till hans kinder.
- Hur kan det kannas sa svart att motas? viskade han mot hennes lappar.
Kanske han upptackt att han valt fel, att han forblindats av nagot, att hon saknade det han forst trott att hon agt? - Da sa han antligen nagot sen han harsklat sig upder modor och besvar.
- Vart vill du vi ska ga?
- Dit du vill, sa hon och sag hastigt pa honom.
Forst nu reflekterade hon over att han inte tagit pa sig studentmossan.le Inte heller kappen med silverknoppen bar han i handen. Han gick barhuvad och det blonda haret hade blivit latt fuktigt.
- Det duggar, sa han.
- Det ar bara som nastan osynlig dimma, sa hon och kande att hon inte fick grata: inte sa att det syntes, osynligt som detta regn.
Hur kunde han vara sa langt bort ifran henne nar han gick henne sa nara?
- Ska vi inte ga upp pa berget i alla fall?
Hon nickade.
Dar hade de funnit varann for inte sa lange sen. Skulle
de inte upptacka att de annu stod varann nara, tatt nara, nar de aterfann de kara stallena?
De gick genom stan. Skogen borjade mota dem i mjuka grona massor som flot i vag pa vag17 upp mot bergkammens disiga kontur...
De vandrade in i skogen. Traden lyfte upp horisonten till en bagaroppning18 ovanfor deras huvud, till en flytande skiva av ljusgra himmel...
Da stannade han. Himlen holl sin vita vinge stilla. Stammarna slot in dem i ett reserverat och skyddat rum. Glantljus och skogsmorker foll over deras kroppar och ansikten. Hon blundade, kande att det inte fick finnas nagot annat rum an detta: motets isolerande punkt. Han tog hennes hander. De stod med taspetsarna riktade mot varann. Nu blundade ocksa han och kysste henne forsiktigt under hogra ogat. De stod lange blundande kind mot kind. De trevade millimeterforsiktigt i varandras kanslor: som blinda i ett obekant rum.
- Linnea!
- Dan!
Varsamt oppnade de sina ogon men bara for att sluta dem haftigt och motas i kyssen mun mot mun. Sen slappte han hennes hander men bara for att lagga sina pa hennes axlar. Hon lyfte upp sina hander till hans kinder.
- Hur kan det kannas sa svart att motas? viskade han mot hennes lappar.