JК
Читайте по-шведски :: Погодина Нина Евгеньевна
Страница: 105 из 160Tiden hade gatt fortare an hon sjalv raknat med den. Da hade lakaren antligen borjat tala om det farliga, fortrangning.22 Fortrangning, som foljde pa den oskyldiga katarren... Hon visste ju sa val, vad han menade med det!
Flickan i sangen gav upp ett genomtrangande skrik. Nastan samtidigt krop modern ihop. Knivarna skar just de djupare snitten,23 de, som gjorde henne ifran sig. I de ogonblicken formadde hon intet, allra minst att stiga upp och ge barnet mat. Nu formadde hon pa sin hojd tanka en smula pa sig sjalv, ga igenom sitt eget livs historia. Och hon mindes fortsattningen:
Snart visste hon sjalv mer an val, vad som menades med "fortrangning". Pa landsbygdens rattframa sprak24 kallades sjukdomen nagot helt annat. Dar kallades den ratt och slatt for krafta.
Nar hon varit narmare fyrtio ar, hade hon funnit sig ga med barn. De hade nastan samtidigt flyttat till denna modernare gard. Hon hade da sluppit mjolkningen, statshustruns vita piska.25 Man hade har maskiner. Flickan, som foddes, kom henne ocksa for en tid framat att bortse fran sig sjalv. Sjukdomen var dock darmed icke forsvunnen. Nar en tid gatt, borjade hon att se sig sjalv i den lilla.
Nar knivarna borjade skara, och flickan skrek, gick tankarna lattare till hennes egen barndom, och da tankte hon pa, att hon aldrig skulle fa se den lilla flickan stor. Nar brosten inte rackte till att matta med, da var det som hatet mot det forgangna steg upp inom henne!28 Da spred sig det gamla, som varit, likt olja pa vatten, till den tid, som var.27 Barnet borjade ocksa sedermera skrika allt oftare. Det var da, som hon hade borjat hata barnet.
Just nu gav flickan i spjalsangen upp det dar skriket, som gick genom marg och ben. Smartan kandes varre. Knivarna naggade djupare. Om blott barnet kunde sluta upp med att skrika.
Allting i rummet var i oordning, tvattkladerna drop. Om blott barnet kunde sluta upp med att skrika! Nu okade det i stallet, det hordes sakert langt ut.
- Den som fick dasa ut!28 nastan ropade hon ut i rummet.
Flickan skrek nu alltmera gallt. Modern reste sig fortvivlad och gick bort till den lilla spjalsangen. Barnet hade slitit av sig tacket. Det oppnade mun och ogon, krokte benen.
Modern knappte upp tva knappar i blusen. Sa sag hon darinnanfor, hastigt, i detsamma andrade hon sig.29 Barnet hade genast bojt sig framat.
Ett slag blev modern staende radvill.30 Ansiktsdragen hardnade.
Hon gick bort till skapet, tog fram ett stycke brod. Darpa tog hon en linnelapp. Hon tuggade motvilligt.
- Uiuuuu-uuuuiii-iiiiii! lat skriket.
Flickan i sangen gav upp ett genomtrangande skrik. Nastan samtidigt krop modern ihop. Knivarna skar just de djupare snitten,23 de, som gjorde henne ifran sig. I de ogonblicken formadde hon intet, allra minst att stiga upp och ge barnet mat. Nu formadde hon pa sin hojd tanka en smula pa sig sjalv, ga igenom sitt eget livs historia. Och hon mindes fortsattningen:
Snart visste hon sjalv mer an val, vad som menades med "fortrangning". Pa landsbygdens rattframa sprak24 kallades sjukdomen nagot helt annat. Dar kallades den ratt och slatt for krafta.
Nar hon varit narmare fyrtio ar, hade hon funnit sig ga med barn. De hade nastan samtidigt flyttat till denna modernare gard. Hon hade da sluppit mjolkningen, statshustruns vita piska.25 Man hade har maskiner. Flickan, som foddes, kom henne ocksa for en tid framat att bortse fran sig sjalv. Sjukdomen var dock darmed icke forsvunnen. Nar en tid gatt, borjade hon att se sig sjalv i den lilla.
Nar knivarna borjade skara, och flickan skrek, gick tankarna lattare till hennes egen barndom, och da tankte hon pa, att hon aldrig skulle fa se den lilla flickan stor. Nar brosten inte rackte till att matta med, da var det som hatet mot det forgangna steg upp inom henne!28 Da spred sig det gamla, som varit, likt olja pa vatten, till den tid, som var.27 Barnet borjade ocksa sedermera skrika allt oftare. Det var da, som hon hade borjat hata barnet.
Just nu gav flickan i spjalsangen upp det dar skriket, som gick genom marg och ben. Smartan kandes varre. Knivarna naggade djupare. Om blott barnet kunde sluta upp med att skrika.
Allting i rummet var i oordning, tvattkladerna drop. Om blott barnet kunde sluta upp med att skrika! Nu okade det i stallet, det hordes sakert langt ut.
- Den som fick dasa ut!28 nastan ropade hon ut i rummet.
Flickan skrek nu alltmera gallt. Modern reste sig fortvivlad och gick bort till den lilla spjalsangen. Barnet hade slitit av sig tacket. Det oppnade mun och ogon, krokte benen.
Modern knappte upp tva knappar i blusen. Sa sag hon darinnanfor, hastigt, i detsamma andrade hon sig.29 Barnet hade genast bojt sig framat.
Ett slag blev modern staende radvill.30 Ansiktsdragen hardnade.
Hon gick bort till skapet, tog fram ett stycke brod. Darpa tog hon en linnelapp. Hon tuggade motvilligt.
- Uiuuuu-uuuuiii-iiiiii! lat skriket.