JК
Читайте по-шведски :: Погодина Нина Евгеньевна
Страница: 134 из 160Nar de sag pa Gullan igen, var det tydligt att hon vantade ett vettigt svar. Och hon svepte in rummet i en gest, som kom rummet att verka besynnerligt tomt:
- Och vad ska vi gora har da?
- A - sa modern och ryckte upp sig lite - a, jag lagar lite te - och sa far vi prata och sa. Och medan jag lagar te, sa pratar pappa och han, a...
- Vada om?3
- Vada om? Fadern korde handerna djupt i fickorna och gravde en stund. Va i halsingland,4 sa han och drog upp dem igen, ta bara hit pojken sa ska vi val kunna hitta pa nagot att tala om! Vi ar val inte stumma heller!
- Han sager inte mycket, sa Gullan.
Fadern gick fram och grep henne i armarna, och hon kroknade till sa plotsligt att han snabbt slappte henne. Hon ratade langsamt pa sig igen, men inte helt. Hon drog upp trojarmarna och strok forsiktigt over de bara armarna, dar en obetydlig rodnad for snabbt bleknade.
- Men var ar han? sa modern. Var haller han hus just nu? Var skulle ni traffas? Gullan tvekade - sa gjorde hon en gest mot gatan. Foraldrarna gick raskt till fonstret och tittade ner. Stodd mot lyktstolpen darnere hangde en ensam skrynklig individ i sacklig jacka, handerna djupt i byxfickorna och en fimp klistrad vid ena mungipan. Han verkade inte precis redlos, men tycktes ha svart att sta. De vande sig om:
- Nej, sa de, darnere ar han inte - om han inte star i porten.
Gullan gick fram och tittade. Hon hojde handen till en vinkning, och den skrynklige vid lyktstolpen, som just spottade ut fimpen och drog med handen genom det rufsiga haret, hojde handen annu en aning och lat den sa lojt sjunka.5 Sa fick han syn pa de andra ansiktena och gav lyktstolpen en puff med ryggen sa han stod, om inte precis rak, sa dock
stod for sig sjalv. Han tycktes leta efter nagot i rannstenen. Foraldrarna vande blicken mot Gullan.
- Men ser ni da ingenting, sa Gullan. Dar star han ju. Och efter en stund och med tvekan, sa hon:
- Vill ni att jag ska hamta upp honom?
Och nar ingen svarade. - Eller annars gar jag val nu.
- Gar? sa modern. Vart? Jag menar...
- Hamta honom, sa fadern.
Gullan drojde. Hon vagde langsamt pa ena foten och monstrade noga foraldrarna. Sa sa hon:
- Ni verkar inte sa fortjusta precis. Hur ska jag veta, hur ni kommer att uppfora er mot honom.
- Uppfora oss! skrek fader. Vi uppfora oss! Men modern avbrot snabbt:
- Lugn, Gustav, lugn! Pa det dar sattet gar det inte. Vi maste ta det lugnt. Och vi kanner honom ju inte an. Han kanske ar riktigt bra, tillade hon tvekande, och fadern sjonk ner i fatoljen.
- Och vad ska vi gora har da?
- A - sa modern och ryckte upp sig lite - a, jag lagar lite te - och sa far vi prata och sa. Och medan jag lagar te, sa pratar pappa och han, a...
- Vada om?3
- Vada om? Fadern korde handerna djupt i fickorna och gravde en stund. Va i halsingland,4 sa han och drog upp dem igen, ta bara hit pojken sa ska vi val kunna hitta pa nagot att tala om! Vi ar val inte stumma heller!
- Han sager inte mycket, sa Gullan.
Fadern gick fram och grep henne i armarna, och hon kroknade till sa plotsligt att han snabbt slappte henne. Hon ratade langsamt pa sig igen, men inte helt. Hon drog upp trojarmarna och strok forsiktigt over de bara armarna, dar en obetydlig rodnad for snabbt bleknade.
- Men var ar han? sa modern. Var haller han hus just nu? Var skulle ni traffas? Gullan tvekade - sa gjorde hon en gest mot gatan. Foraldrarna gick raskt till fonstret och tittade ner. Stodd mot lyktstolpen darnere hangde en ensam skrynklig individ i sacklig jacka, handerna djupt i byxfickorna och en fimp klistrad vid ena mungipan. Han verkade inte precis redlos, men tycktes ha svart att sta. De vande sig om:
- Nej, sa de, darnere ar han inte - om han inte star i porten.
Gullan gick fram och tittade. Hon hojde handen till en vinkning, och den skrynklige vid lyktstolpen, som just spottade ut fimpen och drog med handen genom det rufsiga haret, hojde handen annu en aning och lat den sa lojt sjunka.5 Sa fick han syn pa de andra ansiktena och gav lyktstolpen en puff med ryggen sa han stod, om inte precis rak, sa dock
stod for sig sjalv. Han tycktes leta efter nagot i rannstenen. Foraldrarna vande blicken mot Gullan.
- Men ser ni da ingenting, sa Gullan. Dar star han ju. Och efter en stund och med tvekan, sa hon:
- Vill ni att jag ska hamta upp honom?
Och nar ingen svarade. - Eller annars gar jag val nu.
- Gar? sa modern. Vart? Jag menar...
- Hamta honom, sa fadern.
Gullan drojde. Hon vagde langsamt pa ena foten och monstrade noga foraldrarna. Sa sa hon:
- Ni verkar inte sa fortjusta precis. Hur ska jag veta, hur ni kommer att uppfora er mot honom.
- Uppfora oss! skrek fader. Vi uppfora oss! Men modern avbrot snabbt:
- Lugn, Gustav, lugn! Pa det dar sattet gar det inte. Vi maste ta det lugnt. Och vi kanner honom ju inte an. Han kanske ar riktigt bra, tillade hon tvekande, och fadern sjonk ner i fatoljen.