JК
Читайте по-шведски :: Погодина Нина Евгеньевна
Страница: 47 из 160Sakert, forstod hon - hon maste anda - om ett ogonblick - just i denna stund.
Hon trodde att hans ogon verkade bekymrade och radda. Vad kan det vara, tankte hon. Vad ar det som trycker honom. Han ar ju inte alls sig sjalv i dag. Hon skulle just till att fraga honom, nar han reste sig ur stolen med en stel mask over ansiktet. Hon sag forvanad pa honom. Hon reste sig upp hon ocksa.44 Hon stod framfor honom just vid mattkanten. Mekaniskt lat hon den sista maskan glida av stickan...
- Nu, tankte han. Den ar fri. Han kramade hart sin sticka och lyfte armen.
- Bert, skrek hon. Bert... hon blev tyst och blek i ansiktet, tog ett steg framat. Sa sjonk hon samman framstupa pa golvet...
Han kande sig klar i hjarnan. San tur7 Just sa ville han att hon skulle falla. Inte en droppe blod var spillt. Just pa
mattan foll hon. Hennes hogra hand holl fortfarande stickningen, den lag hart tryckt mot hennes hjarta precis som hon holl den nar han stotte till, just over stickan som han sjalv stott in, just som hon hallit dem bada i handen, en smal, tunn klinga av dodande stal dar man inte ens kunde finna en yta stor nog for att bara ett avtryck av hand eller fingrar.
Mattan lag just som den borde gora, just som om hon halkat pa den, som om hon fallit och i fallet rakat fa sin sticka rakt genom hjartat. Och brickan stod dukad som om hon vantat besok, just som om nagon just ringt...
Han tog upp sin nasduk och torkade av stolkarmen dar han suttit, for sakerhets skull dammade han forsiktigt av sitsen, sedan tog han upp den fria stickan - hennes egen - i nasduken och la den bland de andra i kartonglocket, sedan smog han tyst ut i hallen, lyssnade vid dorren, oppnade och gick ut, spejade uppat och nedat trappan. Allt var fyllt av lugnande ro. Han gled ut och stangde dorren efter sig, ljudlost, torkade av dorrhandtaget. Sa ringde han pa klocka... Tva ganger efter varandra. Han vantade som han skulle ha gjort vid andra tillfallen om hon inte oppnade genast. En hyresgast som bodde i vaningen ovanfor kom nerfor trappan. Detta var tillfalligheternas lyckliga dag. Han sa lugnt:
- Hon tycks vara utgangen.45 Det ar underligt, for vi hade bestamt att jag skulle halsa pa henne i dag. Hyresgasten som kande val igen honom smalog.
- Hon har val glomt alltihop. Hon ar san ibland. Sakert ar hon ute och handlar.
- Bara det inte har hant henne nat, sa han och tillsammans gick de nerfor trappan.
Hennes hjarta var tyst. Det stora morkret, den stora stillheten smog in i hennes hjarna. De sista tankarna virvlade runt som dansande eldflugor mot ett svart draperi. De skrek till varandra. Bert, skrek de, Bert - stackars Bert.
Hon trodde att hans ogon verkade bekymrade och radda. Vad kan det vara, tankte hon. Vad ar det som trycker honom. Han ar ju inte alls sig sjalv i dag. Hon skulle just till att fraga honom, nar han reste sig ur stolen med en stel mask over ansiktet. Hon sag forvanad pa honom. Hon reste sig upp hon ocksa.44 Hon stod framfor honom just vid mattkanten. Mekaniskt lat hon den sista maskan glida av stickan...
- Nu, tankte han. Den ar fri. Han kramade hart sin sticka och lyfte armen.
- Bert, skrek hon. Bert... hon blev tyst och blek i ansiktet, tog ett steg framat. Sa sjonk hon samman framstupa pa golvet...
Han kande sig klar i hjarnan. San tur7 Just sa ville han att hon skulle falla. Inte en droppe blod var spillt. Just pa
mattan foll hon. Hennes hogra hand holl fortfarande stickningen, den lag hart tryckt mot hennes hjarta precis som hon holl den nar han stotte till, just over stickan som han sjalv stott in, just som hon hallit dem bada i handen, en smal, tunn klinga av dodande stal dar man inte ens kunde finna en yta stor nog for att bara ett avtryck av hand eller fingrar.
Mattan lag just som den borde gora, just som om hon halkat pa den, som om hon fallit och i fallet rakat fa sin sticka rakt genom hjartat. Och brickan stod dukad som om hon vantat besok, just som om nagon just ringt...
Han tog upp sin nasduk och torkade av stolkarmen dar han suttit, for sakerhets skull dammade han forsiktigt av sitsen, sedan tog han upp den fria stickan - hennes egen - i nasduken och la den bland de andra i kartonglocket, sedan smog han tyst ut i hallen, lyssnade vid dorren, oppnade och gick ut, spejade uppat och nedat trappan. Allt var fyllt av lugnande ro. Han gled ut och stangde dorren efter sig, ljudlost, torkade av dorrhandtaget. Sa ringde han pa klocka... Tva ganger efter varandra. Han vantade som han skulle ha gjort vid andra tillfallen om hon inte oppnade genast. En hyresgast som bodde i vaningen ovanfor kom nerfor trappan. Detta var tillfalligheternas lyckliga dag. Han sa lugnt:
- Hon tycks vara utgangen.45 Det ar underligt, for vi hade bestamt att jag skulle halsa pa henne i dag. Hyresgasten som kande val igen honom smalog.
- Hon har val glomt alltihop. Hon ar san ibland. Sakert ar hon ute och handlar.
- Bara det inte har hant henne nat, sa han och tillsammans gick de nerfor trappan.
Hennes hjarta var tyst. Det stora morkret, den stora stillheten smog in i hennes hjarna. De sista tankarna virvlade runt som dansande eldflugor mot ett svart draperi. De skrek till varandra. Bert, skrek de, Bert - stackars Bert.