Читайте по-шведски   ::   Погодина Нина Евгеньевна

- Jo, er son var skeppskamrat till mig ombord pa skonaren Eagle,10 sade segelsommaren och pressade grapapperspaketet mellan handerna pa den overrumplade kvinnan.

Den gamla modern tog ett halvt steg baklanges in i rummet; Hon kanske var radd for framlingen samtidigt som hon ville halla sanningen borta ifran sig.

- Min son... har han skickat er hit till mej?

Jorgen Ruta stod med mossan i hand och hade svart att lyfta blicken fran den breda dorrtroskeln. - En vecka dessforinnan, da befalet ombord pa Eagle gett honom order att resa, hade han inte for ett ogonblick gjort klart for sig, att hans arende kunde vara sarskilt svar. Nu nar han antligen stod vid resans mal, kande han sig meningslost tomhant och barskrapad.11 Ett knyte hade han att overlamna. Ingenting annat. En halsning fran befalet och kamraterna ombord pa Eagle.

- Kommer ni med halsningar fran min son, da far ni inte stanna har ute pa trappan, sade den gamla. - Ni ar ju van till min son. Da ar ni ocksa valkommen att stiga inomdorrs!12

Med en forvanad blick sag segelsommaren upp pa kamratens mor. Det var nagot nytt hos henne. Nagot som var helt annorlunda an forut. Hennes fortvinade, nastan utslocknade rost hade blivit stadig och lugn.

- Stig bara pa, sade hon. Den gamla vande sig om, gick nagra steg in i huset och oppnade dorren till finrummet.13

Den lilla kammaren var mattad med en vanlig, inbjudande varme. De vitkalkade vaggarna hade prytts med fargrika bonader. Daremellan hangde flera rader med storblommiga porslinstallrikar, uppsatta i smala staltradsstall.14 Till vad nytta forstod inte segelsommaren. Men han hade inte varit inne i ett riktigt bostadrum pa manga decennier. Han hade sa lite vetskap om skonhet, tradition och hemtrevnad.

- Varsagod och sitt, sade modern och gjorde en inbjudande gest mot en av stolarna som stod intill det ovala bordet mitt i rummet. - Ni har kanske rest lang vag och behover vila!

Segelsommaren mumlade nagot, kanske det var ett tack, nar han forsiktigt slog sig ner pa stolsitsens allra yttersta kant.

- Ni ar bade trott och hungrig. Jag ska genast se till

att gora i ordning en bricka med smorgasar. Ni dricker val ol?

Antligen fick den tafatte sjomannen mal i munnen.16

- Nej, tack! Inget besvar for min skull. Jag ska ga nu genast, nar mitt arende blivit utrattat!

Husets vardinna stod annu och holl i det stora grapapperspaketet som Jorgen Ruta hade tryckt i hennes hander. Det var som om hon forut inte hade sett det. Men nu, da hon skulle lagga paketet ifran sig, blev hon staende ororlig och bara stirrade pa bordan mellan sina hander.