JК
Читайте по-шведски :: Погодина Нина Евгеньевна
Страница: 54 из 1606 Han hade kommit till en del av varlden, dar man annu hade gott om tid.
Sjovinden, som stod styvt pa utifran det breda havssvalget, uppfyllde hela den smala bygatan med sin maktiga strom.7
Forst langst bort i den nordliga utkanten av samhallet fann segelsommaren antligen det hus som han sokte. Den brada hostskymningen holl da redan pa att glida over i nattmorker. Huset lyste vitt i skumrasket. Jorgen Ruta steg uppfor den korta cementtrappan. Nar ingen svarade pa hans forsta latta, nastan forsiktiga knackning, dunkade han knogarna hart och ihallande mot ytterdorren. Langt bort horde han det dova och avlagsna aterljudet av sina egna bultningar. Ingen kom och oppnade. Allt var tyst och tomt. Men segelsommaren hade en kuslig kansla av att vara iakttagen och granskad av sjalva det overgivna husets alla svarta fonsterrutor. - Efter annu ett par knackningar upptackte han ringklockan som satt inborrad i dorrposten. Tveksamt tryckte han sin breda tumme mot den slitna massingsknappen och lyssnade sedan lange. Nej, inte ett fotsteg, inte en rorelse. Ingenting annat an ekot av den sproda klocksignalen som surrade odsligt och avlagset langt inne i huset. Men nagon maste ha statt stilla och vantat alldeles intill forstugan. Ty plotsligt trycktes dorrhandtaget ner, laskolven drogs ifran8 och ett par kvinnoogon sag forskande pa mannen utanfor dorren.
Det sa odsliga och overgivna huset hade plotsligt fatt liv. Trots sin langa resa kande sig Jorgen Ruta bade oforberedd
och osaker, da han stod ansikte infor ansikte med den kvinna till vilken han hade ett allra sista arende fran sin skeppskamrat.
Kvinnan holl dorren pa glant. Med kroppen sparrade hon vagen in till huset. Efter nagra ogonblick av tyst granskning knep hon beslutsamt ihop lapparna och gjorde en rorelse for att dra sig tillbaka in i skydd av sitt eget hem.
Segelsommaren handlade snabbt och satte foten i dorrspringan. Darefter fumlade han av sig mossan9 och sa sitt namn och vad han ville.
- Jag ar i ett arende fran min kamrat!
Den gamla slappte dorrhandtaget och gjorde en rorelse for att undvika intrangningen. Hennes ansikte hade blivit vitare an det redan varit.
- Er kamrat... vad kan jag ha med honom att gora?
Trots radslan och den reumatiska varken hade den gamla damen stramat upp sig sa gott hon kunde. Hon stod rakryggad infor den frammande mannen.
Jorgen Ruta strackte med en hjalplos, nastan besvarjande rorelse fram det knyte som han burit under hela resan fran sodra Irland.
Sjovinden, som stod styvt pa utifran det breda havssvalget, uppfyllde hela den smala bygatan med sin maktiga strom.7
Forst langst bort i den nordliga utkanten av samhallet fann segelsommaren antligen det hus som han sokte. Den brada hostskymningen holl da redan pa att glida over i nattmorker. Huset lyste vitt i skumrasket. Jorgen Ruta steg uppfor den korta cementtrappan. Nar ingen svarade pa hans forsta latta, nastan forsiktiga knackning, dunkade han knogarna hart och ihallande mot ytterdorren. Langt bort horde han det dova och avlagsna aterljudet av sina egna bultningar. Ingen kom och oppnade. Allt var tyst och tomt. Men segelsommaren hade en kuslig kansla av att vara iakttagen och granskad av sjalva det overgivna husets alla svarta fonsterrutor. - Efter annu ett par knackningar upptackte han ringklockan som satt inborrad i dorrposten. Tveksamt tryckte han sin breda tumme mot den slitna massingsknappen och lyssnade sedan lange. Nej, inte ett fotsteg, inte en rorelse. Ingenting annat an ekot av den sproda klocksignalen som surrade odsligt och avlagset langt inne i huset. Men nagon maste ha statt stilla och vantat alldeles intill forstugan. Ty plotsligt trycktes dorrhandtaget ner, laskolven drogs ifran8 och ett par kvinnoogon sag forskande pa mannen utanfor dorren.
Det sa odsliga och overgivna huset hade plotsligt fatt liv. Trots sin langa resa kande sig Jorgen Ruta bade oforberedd
och osaker, da han stod ansikte infor ansikte med den kvinna till vilken han hade ett allra sista arende fran sin skeppskamrat.
Kvinnan holl dorren pa glant. Med kroppen sparrade hon vagen in till huset. Efter nagra ogonblick av tyst granskning knep hon beslutsamt ihop lapparna och gjorde en rorelse for att dra sig tillbaka in i skydd av sitt eget hem.
Segelsommaren handlade snabbt och satte foten i dorrspringan. Darefter fumlade han av sig mossan9 och sa sitt namn och vad han ville.
- Jag ar i ett arende fran min kamrat!
Den gamla slappte dorrhandtaget och gjorde en rorelse for att undvika intrangningen. Hennes ansikte hade blivit vitare an det redan varit.
- Er kamrat... vad kan jag ha med honom att gora?
Trots radslan och den reumatiska varken hade den gamla damen stramat upp sig sa gott hon kunde. Hon stod rakryggad infor den frammande mannen.
Jorgen Ruta strackte med en hjalplos, nastan besvarjande rorelse fram det knyte som han burit under hela resan fran sodra Irland.