JК
Читайте по-шведски :: Погодина Нина Евгеньевна
Страница: 58 из 160Er son gjorde sin plikt in i det allra sista!
Efter en lang tystnad viskade modern fram en fraga:
- Sa han ingenting innan han dog? Horde ni inte hans allra sista ord? Sa han inte, halsa mor?
Jorgen Ruta motte moderns blick med stor fasthet:
- Nej, ingen ombord horde honom saga ett ord. Han foll fran ovre mars21 och slog hart i dacket. Han var redan dod, innan nagon av oss hann fram till honom. Allting gick sa snabbt. Han dog ogonblickligen.
Aven modern reste sig upp, det skedde langsamt och med moda.
- Ni har haft en svar och besvarlig resa. Jag ar er innerligt tacksam for att ni har kommit den har langa vagen for att saja mig det ni har sagt. Algot var sa svag... han kunde aldrig havda sig... han drog sig helst undan...
Sa overtygande och lugnt som mojligt sade Jorgen Ruta:
- Han var min van under tre ar. Den basta van jag nansin haft!
- Jag hoppas jag vagar tro er... da har ni gjort en gammal kvinna en stor gladje...
Jorgen Rutas mission var utford. Han hade overlamnat sitt budskap. Segelsommaren kande moderns forskande och sanningssokande blick folja sig, da han tumlade ut genom dorren. Hade han lyckats overtyga henne eller hade han misslyckats? Hade hela den langa resan varit forgaves?
Jorgen Ruta skyndade med snabba steg bort ifran det lilla vita huset. Hans hogra arm hangde kraftlos och obrukbar utefter sidan. Den hade annu inte hunnit laka ihop.
Nar Algot handlost stortat ner fran riggen, dit han drivits av drift och gyckel,22 hade segelsommaren statt under bramran.23 Rent reflexmassigt hade han forsokt infanga den fallande kamraten. Men tyngden var for stor. Armen splittrades fran axeln ner till handloven. Nagra ogonblick hade han lyckats hejda fallet innan bordan glidit ur hans forlamade famntag. Det var en grym och onodig dod. Algot hade aldrig respekterats som en man bland man. Modern hade ratt. Hon kande till sanningen. Algot hade varit en gyckelbock och driftkucku for alla djarva och oforvagna man som tillika forstod sig pa att da och da njuta av ett lyckat skamt. Forst da driftkuckun lag sonderslagen mot dackplankorna, stockade sig humorn i halsen pa de humoristiska. I all sin friska kackhet hade de endast en enda generad tanke att forsvara sig med: Vem kunde tro, att det skulle ga sa har!
Jorgen Ruta skyndade fram langs med kullerstensgatan, som vindlade tvars genom det lilla kustsamhallet. Butiksskyltarna med sina halvt utplanade och olasliga texter gnisslade och skrek, nar sjovinden svangde dem av och an pa
deras rostiga jarnkrokar och upphangen. - Segelsommaren marscherade raskt.
Efter en lang tystnad viskade modern fram en fraga:
- Sa han ingenting innan han dog? Horde ni inte hans allra sista ord? Sa han inte, halsa mor?
Jorgen Ruta motte moderns blick med stor fasthet:
- Nej, ingen ombord horde honom saga ett ord. Han foll fran ovre mars21 och slog hart i dacket. Han var redan dod, innan nagon av oss hann fram till honom. Allting gick sa snabbt. Han dog ogonblickligen.
Aven modern reste sig upp, det skedde langsamt och med moda.
- Ni har haft en svar och besvarlig resa. Jag ar er innerligt tacksam for att ni har kommit den har langa vagen for att saja mig det ni har sagt. Algot var sa svag... han kunde aldrig havda sig... han drog sig helst undan...
Sa overtygande och lugnt som mojligt sade Jorgen Ruta:
- Han var min van under tre ar. Den basta van jag nansin haft!
- Jag hoppas jag vagar tro er... da har ni gjort en gammal kvinna en stor gladje...
Jorgen Rutas mission var utford. Han hade overlamnat sitt budskap. Segelsommaren kande moderns forskande och sanningssokande blick folja sig, da han tumlade ut genom dorren. Hade han lyckats overtyga henne eller hade han misslyckats? Hade hela den langa resan varit forgaves?
Jorgen Ruta skyndade med snabba steg bort ifran det lilla vita huset. Hans hogra arm hangde kraftlos och obrukbar utefter sidan. Den hade annu inte hunnit laka ihop.
Nar Algot handlost stortat ner fran riggen, dit han drivits av drift och gyckel,22 hade segelsommaren statt under bramran.23 Rent reflexmassigt hade han forsokt infanga den fallande kamraten. Men tyngden var for stor. Armen splittrades fran axeln ner till handloven. Nagra ogonblick hade han lyckats hejda fallet innan bordan glidit ur hans forlamade famntag. Det var en grym och onodig dod. Algot hade aldrig respekterats som en man bland man. Modern hade ratt. Hon kande till sanningen. Algot hade varit en gyckelbock och driftkucku for alla djarva och oforvagna man som tillika forstod sig pa att da och da njuta av ett lyckat skamt. Forst da driftkuckun lag sonderslagen mot dackplankorna, stockade sig humorn i halsen pa de humoristiska. I all sin friska kackhet hade de endast en enda generad tanke att forsvara sig med: Vem kunde tro, att det skulle ga sa har!
Jorgen Ruta skyndade fram langs med kullerstensgatan, som vindlade tvars genom det lilla kustsamhallet. Butiksskyltarna med sina halvt utplanade och olasliga texter gnisslade och skrek, nar sjovinden svangde dem av och an pa
deras rostiga jarnkrokar och upphangen. - Segelsommaren marscherade raskt.