JК
Читайте по-шведски :: Погодина Нина Евгеньевна
Страница: 66 из 160Barnen var och motte mig en bitpa vag och de verkade inte langre sa skygga for mig.
Jag hade god lust att se hur det sag ut framme dar de bodde, men det verkade som om de inte ville det. De tyckte vi hellre skulle hallas dar vi brukade.8 Men en dag tog jag sjalv och vagade mig fram mot huset - och de foljde ett stycke efter. Dar var som vanligt men fanns inga land eller nagot jordbruk omkring, backen lag kal och ovardad och gjorde ett odsligt intryck. Dorren stod oppen och nar barnen kommit gick vi lite in genom den. Dar var halvskumt och luktade unket. En kvinna kom mot oss utan att halsa. Hon hade harda ogon som sag pa mig hela tiden utan att hon sade ett ord, jag vet inte, men det var nagot ont vid henne.9 Hartestarna hangde nerat kinden och den stora blodlosa munnen hade nagot hanfullt och lett over sig.10 Men jag tankte egentligen inte mycket over att hon sag sa ut. Jag tankte bara att det har var deras mor och borjade sen titta mig kring i rummet,
- Hur har han kommit hit? fragade hon barnen.
- Han ar med oss och leker i skogen, sade de nastan angsligt.
Hon betraktade mig undrande och forefoll lite mildare, tycktes det - eller om jag hade vant mig vid henne. Jag tyckte nastan ett slag att hon liknade flickan nar hon forst dok upp mellan traden med sina uppsparrade ogon.
Det drojde en stund innan man hunnit vanja sig vid halvskymningen darinne. Jag vet inte - men dar verkade sa underligt. Det var inte sa varst olikt som vi sjalva hade det - men anda. Dar kandes inte alls pa det viset. Och vart hem har sin lukt, men denna var ra och tung, som en unken kyla, kanske for att bergvaggen lag alldeles inpa.
Jag gick omkring dar och kande det underligt.
Undangomt borta i ett horn hangde ett stort svard, brett och rakt, med egg pa bagge sidor, dar var en bild av Guds moder och Jesusbarnet pa det och fullt med markvardiga tecken och inskrifter. Jag klev fram for att titta narmare efter, hade aldrig sett nagot sadant forr - kunde inte lata bli att fingra pa det. Da hordes som en djup suck och nagon snyftade till...
Jag sag mig kring - gick bort mot dem.
- Vem ar det som grater? sade jag.
- Grater? - - Det ar det ingen som gor! svarade modern.
Hon stirrade till pa mig och ogonen pa henne blev alldeles forandrade.
- Kom! sade hon och tog mig hart i hand, gick tillbaka dit med mig, till samma plats, och lat mig rora vid det som forut.
Da hordes igen den djupa sucken och nagon som snyftade, hordes alldeles tydligt.
- Svardet! skrek hon och ryckte mig undan. Det ar i svardet!
Hon slappte mig och vande sig bort.
Jag hade god lust att se hur det sag ut framme dar de bodde, men det verkade som om de inte ville det. De tyckte vi hellre skulle hallas dar vi brukade.8 Men en dag tog jag sjalv och vagade mig fram mot huset - och de foljde ett stycke efter. Dar var som vanligt men fanns inga land eller nagot jordbruk omkring, backen lag kal och ovardad och gjorde ett odsligt intryck. Dorren stod oppen och nar barnen kommit gick vi lite in genom den. Dar var halvskumt och luktade unket. En kvinna kom mot oss utan att halsa. Hon hade harda ogon som sag pa mig hela tiden utan att hon sade ett ord, jag vet inte, men det var nagot ont vid henne.9 Hartestarna hangde nerat kinden och den stora blodlosa munnen hade nagot hanfullt och lett over sig.10 Men jag tankte egentligen inte mycket over att hon sag sa ut. Jag tankte bara att det har var deras mor och borjade sen titta mig kring i rummet,
- Hur har han kommit hit? fragade hon barnen.
- Han ar med oss och leker i skogen, sade de nastan angsligt.
Hon betraktade mig undrande och forefoll lite mildare, tycktes det - eller om jag hade vant mig vid henne. Jag tyckte nastan ett slag att hon liknade flickan nar hon forst dok upp mellan traden med sina uppsparrade ogon.
Det drojde en stund innan man hunnit vanja sig vid halvskymningen darinne. Jag vet inte - men dar verkade sa underligt. Det var inte sa varst olikt som vi sjalva hade det - men anda. Dar kandes inte alls pa det viset. Och vart hem har sin lukt, men denna var ra och tung, som en unken kyla, kanske for att bergvaggen lag alldeles inpa.
Jag gick omkring dar och kande det underligt.
Undangomt borta i ett horn hangde ett stort svard, brett och rakt, med egg pa bagge sidor, dar var en bild av Guds moder och Jesusbarnet pa det och fullt med markvardiga tecken och inskrifter. Jag klev fram for att titta narmare efter, hade aldrig sett nagot sadant forr - kunde inte lata bli att fingra pa det. Da hordes som en djup suck och nagon snyftade till...
Jag sag mig kring - gick bort mot dem.
- Vem ar det som grater? sade jag.
- Grater? - - Det ar det ingen som gor! svarade modern.
Hon stirrade till pa mig och ogonen pa henne blev alldeles forandrade.
- Kom! sade hon och tog mig hart i hand, gick tillbaka dit med mig, till samma plats, och lat mig rora vid det som forut.
Da hordes igen den djupa sucken och nagon som snyftade, hordes alldeles tydligt.
- Svardet! skrek hon och ryckte mig undan. Det ar i svardet!
Hon slappte mig och vande sig bort.