Читайте по-шведски   ::   Погодина Нина Евгеньевна

Han lag stilla och tittade pa mig och svarade ingenting. Men efter en stund sag jag att vi hade blivit vanner och att han inte skulle springa sin vag. Da slappte jag honom och vi steg upp tillsammans och gick bredvid varandra, men han vaktade pa mig hela tiden markte jag. Den andra ungen kom fram ur sitt gomstalle, det var hans syster. Han gick bort och viskade nagot at henne och hon horde pa honom med ogonen uppsparrade' i det lilla bleka, skramda ansiktet. Men da jag narmade mig sprang de inte.

De lekte garna nar vi bara kom sa langt att vi fick borjat engang, gomde oss i kryphal som de tydligen hade reda pa forut och sprang bara tyst over till ett annat nar de blev hittade. Det var nastan slatmark men med stora block och pa sina stallen nerrasade trad, de kande val till det dar overallt marktes det, och ibland visste jag inte var de fanns, for de hordes inte. Jag har aldrig sett barn leka sa tyst. De var ivriga och kilade kring som sma vasslor men gav knappt ett ljud ifran sig. Inte heller sade de just nagot at mig. Men vi hade det bra anda, atminstone tyckte jag det. Ibland mitt i leken stallde de sig tillhopa och stod bara och tittade pa mig.

Vi hade sakert hallit pa med det dar en lang tid nar det hordes ett rop inne i skogen. De sag hastigt pa varandra och borjade strax springa sin vag. Jag skrek att vi skulle traffas igen nasta dag men de vande sig inte om, jag horde bara klapprandet av fotterna mot stigen.

Nar jag kom hem fanns ingen dar an. Och nar mor kom snart efterat sade jag inte nagot om att jag varit borta och det som jag hade upplevat. Jag vet inte - men det var liksom min hemlighet.

Nasta dag gick hon ocksa med mat till slatterfolket och nar jag blivit ensam gav jag mig dit igen och fick tag i mina vanner. De var lika skygga, atminstone i borjan, och det syntes inte om de var glada for jag kom eller inte. Men de fanns dar pa samma tid som om de hade vantat mig. Vi lekte igen och blev alldeles genomsvetta7 under vart tysta springande - for jag hojtade och skrek inte heller som jag annars sakert skulle ha gjort, for att de inte gjorde det. Jag tyckte det var som om vi hade kant varandra alltid. - Denna gang var vi borta vid en oppning i skogen och jag sag ett litet hus ligga tatt intill bergvaggen som hangde sig ut over det. Det sag gratt och lite dystert ut, men vi var inte framme dar.

Mor hade redan kommit hem nar jag vande tillbaka och hon undrade var jag hade varit. Men jag sade att jag bara varit ett slag inat skogen.

Sen sokte jag mig dit varje dag. Hemma var de sa upptagna av slatterarbetet att jag blev lamnad at mig sjalv och latt kunde ge mig av.