JК
Читайте по-шведски :: Погодина Нина Евгеньевна
Страница: 80 из 160Nar han hade hunnit sa langt, att han sag holmen i Strommen,20 dar han hade vunnit bruden, som nu satt stolt och smyckad bredvid honom, kunde han inte lata bli att le for sig sjalv. "Vad ar det du ler at?" fragade hon. - "A, jag tanker pa den natten, da jag gomde salhamnen for dig," svarade fiskaren, for nu kande han sig sa saker pa henne, att han inte langre trodde sig behova dolja nagot. "Vad ar det du sager?" sade bruden. "Inte har val jag agt en salhamn."21 Det forefoll, som skulle hon ha glomt alltihop. "Minns du inte hur du dansade med havsjungfrurna?" fragade han. - "Jag vet inte vad du menar," sade bruden. - "Jag tror att du matte ha dromt en besynnerlig drom i natt."
"Om jag visar dig din salhamn, sa tror du mig val?" sade fiskaren och vande med ens baten mot holmen. De steg i
land och han letade fram salhamnen under stenen, dar han hade gomt den.
Men inte forr sag bruden salhamnen, an hon ryckte den till sig22 och kastade den over sitt huvud. Den slot sig om henne, som om den hade haft liv, och hon kastade sig genast i Strommen.
Brudgummen sag henne glida bort, han sprang ut i vattnet efter henne, men kunde inte na henne I sin fortvivlan, nar han sag, att'han inte pa annat satt kunde hejda henne, fattade han spjutet och slungade det. Han traffade sakert battre, an han hade amnat, for den stackars sjojungfrun uppgav ett klagande skrik och forsvann i djupet.
Fiskaren stod kvar pa stranden och vantade, att hon skulle visa sig pa nytt. Men da markle han, att vattnet omkring honom borjade anta en mild glans. Det kom en skonhet over det, som han aldrig hade sett forut. Det glittrade och blankte i skart och vitt, sasom fargen leker pa snackornas insida.23
Nar det glittrande vattnet slog mot stranderna, tyckte fiskaren, att ocksa dessa forandrades. De borjade blomma och dofta. Det lade sig ett milt skimmer over dem, sa att de fick en ljuvhet, som de inte forr hade agt.
Och han forstod hur allt detta kom sig. For med sjojungfrurna forhaller det sig sa, att den, som ser dem, maste finna dem skonare an alla andra, och nar nu havsjungfruns blod blandade sig med vattnet och badade stranderna,24 overgick hennes skonhet till dem, och det blev deras arvedel, att alla, som sag dem, maste alska dem och dras till dem med langtan. Allt fran denna tid borjade manniskor flytta till holmarna. Forst var det bara fiskare och bondfolk, som slog sig ner dar, men ocksa andra lockades dit, och sa en vacker dag kom kungen och hans jarl seglande fram genom Strommen. De borjade genast tala om de dar holmarna, och de faste sig vid att de lag sa, att varje fartyg, som ville fardas inat Malaren, maste forbi dem.
"Om jag visar dig din salhamn, sa tror du mig val?" sade fiskaren och vande med ens baten mot holmen. De steg i
land och han letade fram salhamnen under stenen, dar han hade gomt den.
Men inte forr sag bruden salhamnen, an hon ryckte den till sig22 och kastade den over sitt huvud. Den slot sig om henne, som om den hade haft liv, och hon kastade sig genast i Strommen.
Brudgummen sag henne glida bort, han sprang ut i vattnet efter henne, men kunde inte na henne I sin fortvivlan, nar han sag, att'han inte pa annat satt kunde hejda henne, fattade han spjutet och slungade det. Han traffade sakert battre, an han hade amnat, for den stackars sjojungfrun uppgav ett klagande skrik och forsvann i djupet.
Fiskaren stod kvar pa stranden och vantade, att hon skulle visa sig pa nytt. Men da markle han, att vattnet omkring honom borjade anta en mild glans. Det kom en skonhet over det, som han aldrig hade sett forut. Det glittrade och blankte i skart och vitt, sasom fargen leker pa snackornas insida.23
Nar det glittrande vattnet slog mot stranderna, tyckte fiskaren, att ocksa dessa forandrades. De borjade blomma och dofta. Det lade sig ett milt skimmer over dem, sa att de fick en ljuvhet, som de inte forr hade agt.
Och han forstod hur allt detta kom sig. For med sjojungfrurna forhaller det sig sa, att den, som ser dem, maste finna dem skonare an alla andra, och nar nu havsjungfruns blod blandade sig med vattnet och badade stranderna,24 overgick hennes skonhet till dem, och det blev deras arvedel, att alla, som sag dem, maste alska dem och dras till dem med langtan. Allt fran denna tid borjade manniskor flytta till holmarna. Forst var det bara fiskare och bondfolk, som slog sig ner dar, men ocksa andra lockades dit, och sa en vacker dag kom kungen och hans jarl seglande fram genom Strommen. De borjade genast tala om de dar holmarna, och de faste sig vid att de lag sa, att varje fartyg, som ville fardas inat Malaren, maste forbi dem.