Читайте по-шведски   ::   Погодина Нина Евгеньевна

- Egentligen var det ju inte nan olycka. Jag hade val bara fatt for mig7 att jag skulle bryta loss den dar stenen ut muren. Jag kunde ha latit bli ocksa.8 Och da den lossna sen9 och foll sa hade jag ju kunnat rycka undan handen. Jag tror att jag skulle ha hunnit det. Den foljde bara med liksom.

- Det ar ju sjalvklart att det var en olycka. Sa dar ar det alltid nar nagot har hant. Efterat tycker man att allting kunde ha blivit annorlunda om man bara sjalv hade vetat om vad som skulle handa. Du ska nog lata bli att tanka sa dar, tror jag.

Det var verkligen olyckligt om pojken fick for sig att det var hans eget fel. Han borde overhuvudtaget inte grubbla

pa det utan inriktas pa att losa dom praktiska problem som lag framfor honom. Men han var forvanansvart oppen och spontan, forut hade han alltid verkat sa tyst och sluten. Han var en av dessa medelbegavade, medelpresterande elever med medelbetyg10 som man aldrig kunde fa nagot grepp om. Nar man maste skriva om dem pa nagon blankett eller satta betyg pa dem11 brukar de glida undan i nagon sorts medelmattighetens anonymitet. Ibland hander det att bilderna av dem forsvinner nar man sitter med betygskatalogernas oandliga rader av namn12 och man maste sla upp dem i parmen med elevfoton for att de ska fa ansikten igen. Han kunde inte erinra sig att han nansin forut lyckats na kontakt med Tomas.

- Hur ar det att komma tillbaka till klassen? Ar det besvarligt, tycker du?

- Nej, magistern, det ar inte ett dugg besvarligt. Inte ett dugg. Det ar fantastiskt roligt, tycker jag. Det var jat-teskont att komma tillbaks till klassen.

- Det var roligt att hora att du trivs i klassen. Jag tycker ocksa att det har ar en mycket trevlig klass. Sa dina kamrater tar liksom hand om dig litet grand och hjalper dig?

- Ja, det gor dom val, men det ar inte riktigt det jag menar. Forr var det inte sa, men nu bryr dom sig liksom om mig. Jag har fatt en massa kompisar som jag inte hade forr.

Som fragar mig vad jag tycker om olika saker och bjuder mig pa godis och cigarretter och sa. Och da jag sager nanting sa ar det ingen som avbryter mig. Jag hade aldrig trott att det skulle kunna bli sa har.

Han hade blivit litet rod i ansiktet och blinkade fortare an vanligt. Antingen berodde det pa att han blev ivrig eller ocksa pa att han inte var van vid att pa det har sattet prata

om sig sjalv.

- Jag ar ju ensam i klassen om att ha bara en hand. Det ar ju ingen annan som har forlorat ena handen. Och da ar man ju inte precis som dom andra. Tomas pratade verkligen forvanansvart oppet.