JК
Читайте по-шведски :: Погодина Нина Евгеньевна
Страница: 88 из 160Men det var ett fruktansvart morkt och ratt resonemang; som larare borde han forstas forklara for honom att de andra brydde sig om honom och tog hand om honom13 helt enkelt darfor att de var goda kamrater. De tog bara hand om sin broder, precis som de hade fatt lara sig. Fast det var ju inte sakert att Tomas skulle se nagon vasentlig skillnad mellan dom tva synsatten.
- Jag ar liksom den ende av min sort. Dom bryr sig om mig nu nar jag har gjort nanting som ingen annan i klassen har gjort.
Det ringde och de maste ga till sina lektioner. Tomas gick fore honom i korridoren och klassforestandaren inbillade sig att han gick fortare an vad han forut brukat gora, med rakare hallning. Och det slog honom att det nu en gang for alla var sa att Tomas tillhorde ett samhalle som kravde offer av sina medlemmar.'! varje fall om en medlem skulle hoja sig en aning over grasrotterna.14
Han markte det snart ocksa pa lektionerna. Tomas hade flyttat fran sin plats i mitten av raden vid vanstra vaggen och satt nu tillsammans med klassradsordforanden langst nere vid fonstret. De lutade sig ofta mot varandra och skrattade tillsammans eller viskade, som om de hade gemensamma hemligheter. Och flickorna i bankarna framfor vande sig om och pratade med Tomas och visade honom de ratta svaren pa arbetsuppgifterna.
Forut hade han aldrig deltagit i klassens diskussioner, nu gjorde han det. Visserligen sa han aldrig sarskilt mycket och hans inlagg vagde val inte sarskilt tungt, men han yttrade sig i alla fall da och da. Nar klassen skulle utse en elevrepresentant till amneskonferensen i samhallsorienterande amnen15 blev Tomas vald. Efter lektionerna fick han alltid hjalp med att plocka samman sina bocker. Och kamraterna brukade bara hans bag.
Nagra veckor efter jul borjade forandringen, atergangen, markas. Det var i september som Tomas forlorade sin hand. Nu bar han inte langre armen i mitella, det stora bandaget var borta, armen slutade med en liten klump av gasbinda i en plastpase. Sa lange han bar mitellan hade hans olycka verkat aktuell, mitellan hade utgjort en standig paminnelse om den forlorade handen. Men nu hade han hunnit till den situation som skulle bli bestaende, i framtiden var det naturligt att han bara hade en hand. Provisoriets tid var forbi, utkorelsens korta period nar han blivit varderad och uppmarksammad.16 Det var inte langre nagon markvardighet att ha mist en hand. Nar han hade tackjacka marktes det nastan inte alls, det var bara tomt nedanfor hogra armens stickade mudd.
- Jag ar liksom den ende av min sort. Dom bryr sig om mig nu nar jag har gjort nanting som ingen annan i klassen har gjort.
Det ringde och de maste ga till sina lektioner. Tomas gick fore honom i korridoren och klassforestandaren inbillade sig att han gick fortare an vad han forut brukat gora, med rakare hallning. Och det slog honom att det nu en gang for alla var sa att Tomas tillhorde ett samhalle som kravde offer av sina medlemmar.'! varje fall om en medlem skulle hoja sig en aning over grasrotterna.14
Han markte det snart ocksa pa lektionerna. Tomas hade flyttat fran sin plats i mitten av raden vid vanstra vaggen och satt nu tillsammans med klassradsordforanden langst nere vid fonstret. De lutade sig ofta mot varandra och skrattade tillsammans eller viskade, som om de hade gemensamma hemligheter. Och flickorna i bankarna framfor vande sig om och pratade med Tomas och visade honom de ratta svaren pa arbetsuppgifterna.
Forut hade han aldrig deltagit i klassens diskussioner, nu gjorde han det. Visserligen sa han aldrig sarskilt mycket och hans inlagg vagde val inte sarskilt tungt, men han yttrade sig i alla fall da och da. Nar klassen skulle utse en elevrepresentant till amneskonferensen i samhallsorienterande amnen15 blev Tomas vald. Efter lektionerna fick han alltid hjalp med att plocka samman sina bocker. Och kamraterna brukade bara hans bag.
Nagra veckor efter jul borjade forandringen, atergangen, markas. Det var i september som Tomas forlorade sin hand. Nu bar han inte langre armen i mitella, det stora bandaget var borta, armen slutade med en liten klump av gasbinda i en plastpase. Sa lange han bar mitellan hade hans olycka verkat aktuell, mitellan hade utgjort en standig paminnelse om den forlorade handen. Men nu hade han hunnit till den situation som skulle bli bestaende, i framtiden var det naturligt att han bara hade en hand. Provisoriets tid var forbi, utkorelsens korta period nar han blivit varderad och uppmarksammad.16 Det var inte langre nagon markvardighet att ha mist en hand. Nar han hade tackjacka marktes det nastan inte alls, det var bara tomt nedanfor hogra armens stickade mudd.