JК
Читайте по-шведски :: Погодина Нина Евгеньевна
Страница: 109 из 160Skriv egna meningar med foljande ord och uttryck:
med modern bostadsstandard; att flytta in i huset; det var nastan som en overenskommelse; att behandla nagon; att bortse fran sig sjalv; skriket gick genom marg och ben; tvattkladerna drop; att sluta ogonen
Ivar Lo-Johansson SVINVAKTERSKAN
Om varmorgnarna, nar faglarna begynt sjunga, drog Selma till den stora godssvingarden.1 Med kastsjuka ogon2 motte hon inhagnaden, svinen, bakom dem den lovmattade dungen.
Den ofantliga odoren fortatades, fick ett stickande, pinande innehall, outhardligt for andra.3
I inhagnaden, dar svinen rorde sig, fanns inte ett grasstra. Pa tio stegs avstand fran inhagnaden var lovet bortbrant. Selma skortade upp kjolen.4 Hon steg in i en av fallorna, av vilka det fanns sextio, for mer an hundra svin. De av kastningen sjuka ogonen gjorde sin tjanst endast pa langt hall, inte pa narhall. En gang hade en draktig modersugga kastat.5 Selma, som statt intill, hade fatt vatskan i ogonen. Nar hon nagon gang skulle lasa tidningen, maste hon forst fylla ogonen med droppar. Doktorn hade sagt: - Glom aldrig bort dropparna!
I leran valtrade sig svin, overallt svin. De storre lag nastan alltid, utbredda, flamtande pa marken. Pa de stora modersuggorna stack betarna fram som tva fasten.6 Ibland om natterna lag Selma i svingarden for att passa pa vid fodslar att det icke "blev nagon smagris over,"7 nagon som icke fick plats att dia. Denna maste da avlivas eller overforas till en annan kull.8 Intill de dubbla vartraderna pa modern lag de nyfodda, ljusa och rosiga, slaka som garnharvor.9 Plotsligt reste sig modern, de sma skingrades at alla hall av radsla att bli ihjaltrampade av kolossen, som liknade ett forntidsdjur.
Bredvid avbalkningar i inhagnaden fanns andra, sma, halvstora, helgodda svin,10 draktiga suggor, galtar. Det var Selma Goranssons vardag detta - svin, den ohyggliga odoren, leran i fallorna, dar graset inte mer vaxte.
Om kvallarna narmade hon sig statstugorna.11 Nar hon kom fram, stod godsfolket i branten och dividerade,12 men tystnade, da hon var tatt inpa.
I borjan, 1930, klagades det pa gardarna att antennradion skapade spridningsmojligheter for vaggohyran,13 som pa luftantennerna vandrade fran statstuga till statstuga. I de vackra varkvallarna kunde man da sta och se upp mot luftantennerna. Latta, bla varmoln seglade fram bakom dem som ljusa simmande svanor.
- Vi hade fritt for fratet nyss.14 Nu har vi fatt det tillbaka!
Ett par stickande ogon riktades mot Selma, som intet sag. En granne fortsatte:
- Jag tror vagglossen klattrar pa tran som pa en luftbrygga.
med modern bostadsstandard; att flytta in i huset; det var nastan som en overenskommelse; att behandla nagon; att bortse fran sig sjalv; skriket gick genom marg och ben; tvattkladerna drop; att sluta ogonen
Ivar Lo-Johansson SVINVAKTERSKAN
Om varmorgnarna, nar faglarna begynt sjunga, drog Selma till den stora godssvingarden.1 Med kastsjuka ogon2 motte hon inhagnaden, svinen, bakom dem den lovmattade dungen.
Den ofantliga odoren fortatades, fick ett stickande, pinande innehall, outhardligt for andra.3
I inhagnaden, dar svinen rorde sig, fanns inte ett grasstra. Pa tio stegs avstand fran inhagnaden var lovet bortbrant. Selma skortade upp kjolen.4 Hon steg in i en av fallorna, av vilka det fanns sextio, for mer an hundra svin. De av kastningen sjuka ogonen gjorde sin tjanst endast pa langt hall, inte pa narhall. En gang hade en draktig modersugga kastat.5 Selma, som statt intill, hade fatt vatskan i ogonen. Nar hon nagon gang skulle lasa tidningen, maste hon forst fylla ogonen med droppar. Doktorn hade sagt: - Glom aldrig bort dropparna!
I leran valtrade sig svin, overallt svin. De storre lag nastan alltid, utbredda, flamtande pa marken. Pa de stora modersuggorna stack betarna fram som tva fasten.6 Ibland om natterna lag Selma i svingarden for att passa pa vid fodslar att det icke "blev nagon smagris over,"7 nagon som icke fick plats att dia. Denna maste da avlivas eller overforas till en annan kull.8 Intill de dubbla vartraderna pa modern lag de nyfodda, ljusa och rosiga, slaka som garnharvor.9 Plotsligt reste sig modern, de sma skingrades at alla hall av radsla att bli ihjaltrampade av kolossen, som liknade ett forntidsdjur.
Bredvid avbalkningar i inhagnaden fanns andra, sma, halvstora, helgodda svin,10 draktiga suggor, galtar. Det var Selma Goranssons vardag detta - svin, den ohyggliga odoren, leran i fallorna, dar graset inte mer vaxte.
Om kvallarna narmade hon sig statstugorna.11 Nar hon kom fram, stod godsfolket i branten och dividerade,12 men tystnade, da hon var tatt inpa.
I borjan, 1930, klagades det pa gardarna att antennradion skapade spridningsmojligheter for vaggohyran,13 som pa luftantennerna vandrade fran statstuga till statstuga. I de vackra varkvallarna kunde man da sta och se upp mot luftantennerna. Latta, bla varmoln seglade fram bakom dem som ljusa simmande svanor.
- Vi hade fritt for fratet nyss.14 Nu har vi fatt det tillbaka!
Ett par stickande ogon riktades mot Selma, som intet sag. En granne fortsatte:
- Jag tror vagglossen klattrar pa tran som pa en luftbrygga.