JК
Читайте по-шведски :: Погодина Нина Евгеньевна
Страница: 111 из 160Hon valkomnades att infinna sig pa Radiotjansts kontor i Stockholm pa en viss dag.
Under den aterstaende tiden fore upptradandet i det okanda31 svettades Selma for sitt lofte. Hon gjorde upp en vag plan over vad hon skulle komma att saga. Hon beslot sig i vart fall for att framhalla sitt fattiga liv, breda pa duktigt,32 sa skulle hon kanske fa fortsatta en stund till. Hon skulle da fa annu mera pengar. Natterna hon lag i svingarden och vaktade skymtade for henne...33 Arbetsforhallanden, som var samre an de behovde vara, skymtade... Bitti opp och sent i sang, knappt till livets nodtorft,34 allt drog forbi... Nar hon strax darefter tankte sig om, skamdes hon for vad hon amnade saga. Hon skulle komma att fa obehag for det. Hennes liv skulle efter detta komma att bli omojligt. Och nar dagen var inne och hon stod fardig att resa, visste hon ej ett dugg om vad hon skulle vaga och inte vaga.35
Inkommen i ett tyst rum med mjuka mattor, forhangen pa alla vaggar, blixtrande lampor i olika farger, knappar och vidlyftiga apparater, mystiska ord fran tjansteman och hallaman, tappade hon ocksa fullstandigt fattningen.
- Ert program kommer inte forran om fyrtio minuter. Vi hinner ga igenom forst vad ni tanker beratta.
- Inte vet jag vad jag ska saga, har ar sa fint! sade Selma forskrackt till den vanliga herre, som tagit sig an henne.
Alla forsok att fa henne att tala naturligt misslyckades. Nar blott sju minuter till tiden for framtradandet aterstod, stack vederborande at henne ett papper. Pa papperet hade han sjalv pa en skrivmaskin lagt ned nagra ord, alltefter som hon berattat om sitt liv och sitt arbete.
Selma Goransson tog papperet, hallde droppar i ogonen och nar hennes tid var inne upplaste hon med betoning pa varje skriven stavelse foljande aktstycke infor etern:
- Livet pa landet har sina sidor. Vi aro36 emellertid stolta over att vara landsbor. Sjalv ar jag svinvakterska pa ett vackert gods vid Malaren. Trakten ar naturskon, den ar fylld av historiska minnen, som forbinda oss med tidigare slaktled.37 Nar jag gar till arbetsplatsen pa godset om morgonen, sjunga ofta faglarna. Svinen ar nagot over hundra till antalet, vi ha icke sarskilda namn pa de olika, det skulle
bli alltfor mycket att halla reda pa. Jag ger mina sma skydds-lingar mat tre ganger om dagen. Man skall icke forestalla sig dem som alltfor sma! Manga av dem vaga upp till hundrafemtio kilo. De sma svinen aro rosiga och vackra, nar de ligga dar i rader intill sina modrar, och de maste vaktas for att inte trampas ihjal, tills de vid omkring fem veckors alder tas darifran for att gora resan ut i livet.
Under den aterstaende tiden fore upptradandet i det okanda31 svettades Selma for sitt lofte. Hon gjorde upp en vag plan over vad hon skulle komma att saga. Hon beslot sig i vart fall for att framhalla sitt fattiga liv, breda pa duktigt,32 sa skulle hon kanske fa fortsatta en stund till. Hon skulle da fa annu mera pengar. Natterna hon lag i svingarden och vaktade skymtade for henne...33 Arbetsforhallanden, som var samre an de behovde vara, skymtade... Bitti opp och sent i sang, knappt till livets nodtorft,34 allt drog forbi... Nar hon strax darefter tankte sig om, skamdes hon for vad hon amnade saga. Hon skulle komma att fa obehag for det. Hennes liv skulle efter detta komma att bli omojligt. Och nar dagen var inne och hon stod fardig att resa, visste hon ej ett dugg om vad hon skulle vaga och inte vaga.35
Inkommen i ett tyst rum med mjuka mattor, forhangen pa alla vaggar, blixtrande lampor i olika farger, knappar och vidlyftiga apparater, mystiska ord fran tjansteman och hallaman, tappade hon ocksa fullstandigt fattningen.
- Ert program kommer inte forran om fyrtio minuter. Vi hinner ga igenom forst vad ni tanker beratta.
- Inte vet jag vad jag ska saga, har ar sa fint! sade Selma forskrackt till den vanliga herre, som tagit sig an henne.
Alla forsok att fa henne att tala naturligt misslyckades. Nar blott sju minuter till tiden for framtradandet aterstod, stack vederborande at henne ett papper. Pa papperet hade han sjalv pa en skrivmaskin lagt ned nagra ord, alltefter som hon berattat om sitt liv och sitt arbete.
Selma Goransson tog papperet, hallde droppar i ogonen och nar hennes tid var inne upplaste hon med betoning pa varje skriven stavelse foljande aktstycke infor etern:
- Livet pa landet har sina sidor. Vi aro36 emellertid stolta over att vara landsbor. Sjalv ar jag svinvakterska pa ett vackert gods vid Malaren. Trakten ar naturskon, den ar fylld av historiska minnen, som forbinda oss med tidigare slaktled.37 Nar jag gar till arbetsplatsen pa godset om morgonen, sjunga ofta faglarna. Svinen ar nagot over hundra till antalet, vi ha icke sarskilda namn pa de olika, det skulle
bli alltfor mycket att halla reda pa. Jag ger mina sma skydds-lingar mat tre ganger om dagen. Man skall icke forestalla sig dem som alltfor sma! Manga av dem vaga upp till hundrafemtio kilo. De sma svinen aro rosiga och vackra, nar de ligga dar i rader intill sina modrar, och de maste vaktas for att inte trampas ihjal, tills de vid omkring fem veckors alder tas darifran for att gora resan ut i livet.